Låt blicken vandra över tidningssidorna, tv-reklamen, storföretagets årsredovisning och kommunens verksamhetsplan. Chansen är stor att ordet innovation dyker upp. I politiken framhålls vikten av svensk innovationsförmåga, innovation blir näst intill en nödvändighet för att behålla och helst öka konkurrensförmåga och välstånd.
Innovation är dock inget nytt. Den förste som i nutida mening beskrev innovation var Joseph Schumpeter (1911, första utgåvan), österrikisk ekonom. För honom handlade det i första hand om entreprenörskap och nya affärsmöjligheter, när man till exempel använde nya material eller nya tekniker. Schumpeter menade att den offentliga sektorn saknade incitament för att bli innovativ. Ett av de stora namnen inom innovationsforskningen, Everett M Rogers, hade en betydligt mer positiv uppfattning om innovation inom offentlig sektor. I sin flitigt citerade bok Diffusion of Innovation är många exempel hämtade från den offentliga sektorn. Det handlar då i första hand om statliga åtgärder och aktiviteter, till exempel för att göra det amerikanska jordbruket mer effektivt. Här var också sociologer inblandade, så synsättet blev inte bara Schumpeters ekonomiska. Faktum är också att flera stora innovationer har uppkommit inom den offentliga sektorn, till exempel internet, eller med stöd av det offentliga.
De olika tolkningarna och användningsområdena för oss in på själva begreppet innovation. Innovation kommer av det latinska innovare, att göra nytt. Ordet i sig fångar essensen, att göra någonting nytt eller att göra någonting på ett nytt sätt. Men i praktiken och även i forskningen finns oenighet att vad begreppet står för och dess användning har förändrats över tiden. Det som kanske bara beskrevs som en förändring tidigare skulle vi med dagens språkbruk se som en innovation. För att tränga djupare in på innovationsfältet behöver vi därför se på innovation ur två aspekter, dels utifrån den faktiska definitionen, dels vad användandet av begreppet faktiskt står för.